My typical Sunday

Söndag, älskade söndag. Eller? Kom hem 5.55 för att börja jobba kl. 6, det var en babysitter här då föräldrarna var ute. Börjar jag jobba kl 6 en söndagkväll borde barnen vara badade och i pyjamas, redo för lite tv och sen sängen men inte idag såklart. Jag fick bada klart dom, stoppa i pyjamas, städa upp ett galet stökigt kök med leksaker överallt och sedan springa runt och leta gossen som var helt borta. Tack min favorit för att du lämnade allt så snällt til mig, precis vad jag behövde. Ska vi se något positivt i att jag snart flyger mot Sverige så är det att jag inte behöver bli så här arg på söndagar längre, det ska bli skönt.

Barnen var iaf söta och rara och maman o papan kom hem tidigare än väntat, inte för att det spelar sån stor roll but anyways.

'Cause you got growing up to do

Igår gick jag o la mig med hopp om att denna dag skulle bli bättre, går o lägger mig med samma känsla ikväll men utan större förhoppningar. Denna dagen var körd såfort vi kom utanför dörren, nu väntas snöstorm o troligen ingen skola för barnen imorgon och jag är verkligen inte i mood för det. Överhuvudtaget. Det finns bara en person som kan få mig pissed, ledsen, arg och allmänt bara superdepp, jag hatar att det blir så och jag vet att det inte är värt energin men det hjälps inte, det är min reaktion på det varenda gång och det suger. Dagen var körd redan 8.15 och * gjorde det inte bättre. Jag har varit en liten bitch hela dagen mot alla men denna gång tänker jag inte be om ursäkt, det var en sån dag och det enda vi kan hoppas på är att det är bättre imorn.

I moodet som morgonen gav mig kom jag ikväll också att tänka på att jag är så sjukt less på att bada barn. Jag har varit här i 697 dagar nu, vi säger att jag badar barn i snitt 5 kvällar per vecka, så har jag varit ledig några gånger men så har jag jobbat några helgkvällar också så vi räknar på i snitt 5 gånger per vecka. 697/7=99 veckor, 99*5= 495. Det betyder att jag förmodligen badat barnen ungefär 495 gånger och det mina vänner är helt sinnes. Är det okej att jag är less på det? Det är som samma grej varenda kväll...

Nu ska jag sova. Är det snöstorm i morgon em och omöjligt att köra bil tänker jag gå till Weston, så det så!

American Idol

Detta har varit en av de jobbigaste dagarna på längen, personligt privat ingen höjdare och de tre timmarna av jobb på eftermiddagen så var det något barn som grät/skrek/gnällde konstant, de turades så fint om. Tummen upp på mig själv att jag tog mig iväg till gymmet idag iaf och toppen var att fina vänner kom över för säsongspremiären av American Idol och att vi fick glasstårta - det var vi alla värda. Nya tag imorgon, jag skulle behöva pedikyr och mannikyr. . . Är jag värd det?

Roliga auditions och duktiga Idol sångare får mig att tänka på denna:

Vad händer

Nu har jag inte alls lust att jobba. Jag kan se på handbollen på tv4, vilken hit! Plus att det är bandy och slutminuter, men nix.. jag måste kila o hämta kids nu snart i snöovädret. Helt utan förvarning kom en snöstorm, vad hände liksom?

Vad jag egentligen ville säga var att vi idag bokat hotell i LA, LV och SF plus hyrbil, westcoast here we come!

Portland, Maine

Tillbaka i Boston efter ännu en fantastiskt helg på äventyr med vänner. Utan direkt mål men med väskorna packade träffades vi i fredags för att äta Flygande jacob (som ju var enormt gott), smidde lite planer och var nästan påväg att fara ner till Miami där och då, hade inte Natta varit borta vettetusan om vi faktiskt hade gjort det, eller iaf tagit oss till South Carolina eller nå... Nu blev det inte så utan på lördag morgon styrde vi bilen norrut istället efter en brakfrukost så som bara vi kan få till dom, smoothie, scones och pannkakor.

I strålande sol från blå himmel stannade vi lite var vi kände för och efter lite shopping, fotograferande och turistande nådde vi fram till Portland, Maine där vi hittade ett hotell för natten och packade oss in. Tanken var att vi bara skulle köra, men ha en gps med just in case.. nu glömde vi den hemma men allt gick galant ändå, bara en gång backade vi några meter på vägen då vi missat att svänga. . .

Vi hamnade på en irländsk pub där vi åt middag i tre timmar och där det sedan var ett band som spelade finfina covers, vi hade en otroligt rolig kväll men i Maine stänger allt kl 1, precis som hemma alltså ;) Natten var bara ung tyckte vissa och med hjälp av taxi kom vi hem till hotellet ett tag senare...

Upp imorse kl 9 för självklart måste vi nyttja allt var hotellet hade att erbjuda, lite poolande och hot tubbande sådär dagen efter gjorde nog susen, eller? Otroligt skönt och mysigt iaf sedan packade vi in oss och for till downtown för frukost och så strosade vi runt i solen och spanade in staden lite. I like it. När vi var nöjda for vi för att hälsa på Lenny, världens enda verklighets stora choklad älg. Gjorde ett kort stop för shopping sedan var vi såklart tvungna att se Patriotsmatchen, efter många om och men blev det hemma hos Anette med pizza från Bills. Bra slut på bra helg, well de förlorade och det är icke bra för nu är det slut, i övrigt är jag mycket nöjd.

Jag och Vanessa knäppte kort och de andra trodde de kunde smita, vad de inte tänkte på var att de lämnat mig - kartan och kompassen - och att de inte skulle kommit långt utan mig. En whiterussian o en tanke på Emma
Avslutar med en liten film, bara för att jag gillar det och för att jag haft en toppenhelg.

We're off to...

När sex au pairer är lediga en hel helg samtidigt måste det ju göras något så nu är väskan packad. Med vad? Allt möjligt, säkert för mycket men ändå fel saker. Det är som svårt att packa när man inte riktigt vet var man ska eller var man ska göra, eller inte riktigt vet, inte vet över huvud taget heter det väl. Ikväll träffs vi över en tacosmiddag och försöker styra upp planen lite mer, eller så lämnar vi det öppet och bara kör, jag gillar den idén. Nu ska jag packa klart och zippa väskan innan jag blir hämtad. Jag tror absolut på en topphelg, hoppas ni får det bra med. Bye

Twinsen fyra år

Mina små hjärtan har idag firat sin fjärde födelsedag, I can't belive it! Var tog mina bebisar vägen? När jag kom var de två år och två månader gamla små pluttar som kastade mat på golvet, sprang runt i blöja, hade ca 6 tänder var och det enda de kunde säga var typ No. Och nu? Pratar gör de båda som aldrig förr, blöja är ett minne blott och "no throwing food" var det lääänge sen jag sa nu. De gör i ordning sina egna mackor, klär på sig, kan vara ute och leka själva och det går att prata om och diskutera ordentliga saker med dom. Vad hände egentligen? Man kan ju lugnt påstå att det hänt en hel del under tiden jag funnits i deras liv, detta måste ändå vara de två åren då ett barn utvecklas mest och snabbast med störst skillnad och som har betydelse resten av livet, eller? Well, ett av dom största tillfällena om inte annat.



Kan ni förstå att de små plutthänderna på de två första bilderna tillhör samma barn som på de nedre?

GRATTIS älskade L och W, jag kan inte förstå att jag ska lämna er.