Jobb jobbigare jobbigast. Jag vet ingenting, man pratar inte riktigt här. Ska jag sitta ute och vara med i vad som händer när bebin sover eller ska jag inte alls "jobba" nu? Jag vet inte, dom har inte berättat... Vet att jag inte kommer vara ensam på hela nästa vecka. Betyder det att jag ska sköta jobbet och att det alltid finns nån att fråga o hjälpa till? Eller betyder det att de sköter jobbet och jag hänger efter och kollar in hur allt funkar. Nej jag vet inte. Hur får man veta? Genom att fråga! Hur lätt är det tror ni? Nej fy jag vet inte hur detta ska gå. Jag skulle göra mig mycket bättre med äldre barn att leka med. Det är mitt kall här i livet!

Ush jag känner mig helt kallsvettig, idag har jag gråtit massor om jag ska vara ärlig. Det känns inte bra, första känslan? Kan man inte gå på den i sånna här fall? Behövs det ett tag för att känna sig hemma? Men tidigare har det ju varit bra på direkten, eller? Min comunity counselour var här tidigare idag och jag grät och grät, hon var dock väldigt snäll och hon gav mig en lista på massor av au pairer här i området att kontakta. Men jag är i usa. Man behöver en bil! Jag kommer ha bil kvällar och helger, men när får jag börja köra? De verkar inte vilja ta mig utanför huset direkt, efter att CC'n varit här tog pappan med mig ut på en liten promenad och vi åt lunch ute, det var trevligt. Men det var för att hon sa att jag behövde få komma ut. Hon kommer tillbaka om en vecka och kollar läget, en vecka efter det är det ett möte med vår grupp. Tills dess ska jag väl stå ut. Hoppas jag kan träffa någon i helgen också, konstaterat igen: Malin är ingen ensam-människa.