Jag har träffat en mamma nu som var väldigt trevligt, vilket var trevligt! Hon pratade mycket och var glad och positiv. Dock var jag väldigt ärlig, både mot henne och mig själv, och hon med, det skulle säkert kunna funka men jag vill verkligen inte kasta mig in i något nytt nu. Jag vill att det ska kännas helt rätt och vi kom överrens om att det kanske inte var helt rätt, men att jag skulle ta en stund på mig och tänka lite. Mest av allt vill jag ju bara bort från huset nu så jag skulle kunna kasta mig in i vad som helst. Vissa säger att man har två veckor på sig att hitta en ny familj, min kp har inte sagt någon tid men att det är en begränsad tid så förmodligen två veckor som gäller. Hittar jag ingen så får det väl bli Sverige då, inte värre än så. Det mesta är ju bättre än hur jag mår just nu. Så för att se det positivt så kan det bara bli bättre!

B o N är som vanligt underbar och säger att de kan hämta upp mig när som helst bara jag ringer vilket är väldigt skönt att veta, dock vet jag inte hur det blir. Kp säger det är bättre att stanna i närheten så att jag kan träffa familjer, men samtidigt är jag ju öppen för familjer från hela usa. De får bo vars som helst bara de är rätt för just mig! Jag tänker inte stanna här inatt iaf så vi får se vad J säger, det känns inte helt rätt att invardera där heller men på något vis löser det sig ju, om igen kan jag säga det nu, det löser sig det löser sig det löser sig. På något vis gör det ju faktiskt det? Om kanske inte till det bästa så löser det sig ändå.