Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig

Ja nu har jag varit i Sverige ett tag och blogga har jag inte gjort på många da'r. 11 dagar i Sverige nu och hur känns det? Jag saknar MINA underbara älskade barn så att det gör ont varenda dag. Att ens tänka på att någon annan är med mina ungar när jag egentligen borde vara där får mig ur balans och jag bara väntar på att det ska gå över. Jag saknar såklart vännerna och livet i Boston i allmänhet med men det är ändå på ett helt annat sätt. Så jag kom som sagt till Sverige torsdagen den 24 mars, fick mina efterlängtade leverpastejsmackor i bilen och pappa och lillebror väntade på Arlanda. På Logan grät jag mer än jag någonsin gråtit och alla var extra snälla mot mig, städpersonal, människor i allmänhet och flygvärdinnorna. Till middag första kvällen fick jag god lax med pressadpotatis och romsås. Första dagen hann jag träffa både pappa, Theo, Emil, farmor, farfar och Vicky. På fredagen var det jobbigt att stiga upp och när klockan ringde kl 10 (5am min tid!) var ögonen trötta men vad gör man när man lovat att vara på nya jobbet 11.30? Lunchade med nya kollegorna och kikade runt i lokalerna.

Surpriseparty på lördagen och jag blev påriktigt överraskad och SÅ glad. Först knackade Sandra och Emma på dörren - what? När vi sedan kom ner var alla där, kära vännerna och fina familjen. Sedan var det fullt upp med sällskap hela helgen lång. På måndagen började jag jobba som lärare och så rullade det på med mycket nytt men det är hemskt roligt.

Denna helg har spenderats i Falun med Malin, shopping, hotellövernattning och en underbar Håkan konsert. Nu ska jag försöka komma back on track och kämpa vidare. Hoppas på att få till en pratstund med min familj i Boston den här veckan och att snön försvinner.