Idag har jag:
-tackat nej till en arbetsintervju i Bollnäs
-tackat nej till en familj i Herndon
Men jag har också spenderat några timmar på stan med Stina och ätit mat och spelat spel med pappa och bror.
Så vi börjar med imorse då telefonen ringde med ett samtal som jag absolut inte var beredd på. Förskola, sökt, intervju, intresserad? Jag sa nej och var tokärlig och hasplade ur mig allting, vet inte varför och var det kom ifrån. Sen har jag gått hela dagen och väntat på telefonsamtalet kl 21 ikväll. 21.10 ringer telefonen och jag vet vem det är, känner mig elak och är totalt ärlig från början där med. Där är det mitt på ljusa dagen och de var säkert upptagna med arbete men hade tagit en stund ledigt då för att kunna prata med mig. Lika bra att säga som det är på en gång och inte sno så mycket av deras drybara tid. Det var så att de aldeles nödvändigtvis behövde någon just i början av februari, som jag trodde så det blev ett kort samtal. De lät lite besvikna men sa att jag säkert skulle hitta en bra familj, jag önskade dem lycka till med att hitta en aupair också. Det tror jag säkert de lyckas med för det var egentligen inget fel på dom, alls. De verkade väldigt trevliga och barnen ursöta, och spännande! Dövheten tror jag hade varit en väldigt bra erfarenhet för mig sen då jag söker jobb i Sverige. Men nu kommer jag väl ha ångest för det här hela livet, att jag sa nej ;P Jag tror inte att jag mentalt är förberedd på att åka så snart, det är nästan bara en månad kvar. Nu blev det som det blev iaf och jag får hoppas på att någon annan familj visar intresse någon gång. Snälla ge mig Det löser sig! känslan tillbaka snart!
Lugnt! Det löser sig! :)
SvaraRadera